Ångest från barndomen

Fick lite ångest när jag ramlade över denna bild. När jag va liten hade jag 2 katter, far och son var det. Jag var kanske 6 år, och dom var världens snällaste katter, jag fick göra som jag ville med dom och dom sa aldrig ifrån. Alldeles för ofta klädde jag dom i dock-kläder och körde dom i barnvagn... Jag skäms för att säga det, men det gjorde jag, och snällt låg dom kvar.
En dag fick pappan nog. Jag hade satt på honom en sån där mössa som man knyter under hakan (lite Laura Ingalls tror jag bestämt). Han flög upp ur dockvagnen och flydde upp i ett träd, och vägrade att komma ner.
Tänk dig alltså en arg hankatt uppe i trädkronan, som sitter där och blänger i flera timmar, med denna mössa och en tröja på sig... Jag tror att mina föräldrar höll på att garva ihjäl sig, medans dom försökte va stränga inför mig och förklara att man behandlar inte katter hur som helst. Vilken syn för grannarna. Men jag lovar, jag har grym ångest för det idag. Förlåt Molle, om du sitter där uppe i katthimlen och är arg på mig...